Du är här

Vanliga Frågor

En gråsparvshona matar sina ungar på några stenplattor. Foto.​Fråga: Hur räknas dunungar, nyflygga ungar och ungar i bon?

Svar: Grundregeln för Svensk Fågeltaxering är visserligen att alla observerade individer skall räknas, oberoende av kön och ålder. Inventeringen är alltså primärt individ-baserad. Dock har vi i praktiken haft ett undantag från denna regel. Det gäller dunungar, samt ungar i bo, som vi exkluderat från protokollen om inventeraren explicit frågat om detta eller om det framgått av protokollet. Följande gäller för standardrutterna (adderat 29 maj 2007):

”Dunungar skall inte räknas. De flesta sådana fall rör borymmande arter såsom änder, gäss, svanar, doppingar, vadare och hönsfåglar. Här kan det givetvis bli gränsfall, men i regel går det att avgöra om ungarna fortfarande kan betecknas som dunungar eller om de ruggat till fjäderdräkt. I protokollet för du in antalet adulta fåglar, men kan gärna kommentera att det dessutom fanns ”x” stycken dunungar.

När det gäller bostannande arter (såsom rovfåglar, hackspettar, tättingar) är problemet ovanligare eftersom man i praktiken inte kan eller hinner med att separera nyligen flygga ungfåglar från gamla fåglar. Räkna då alla individer du ser och som du kan bestämma till art. Ungar som påträffas i bon skall dock inte räknas. Undantag är om man hittar ett aktivt bo utan att observera någon förälder; då räknar man boet som en (1) individ av arten (om arttillhörighet säkert kan bestämmas). Det finns naturligtvis gränsfall även här, t.ex. ännu oflygga ungar som just hoppat ur boet. Använd samma princip då: räkna inte ungarna om föräldrarna räknas.”

OBS! Eftersom punktrutterna är knutna till enskilda personer är det viktigast att göra likadant varje år. Har du tidigare år räknat med dun- och boungar, gör då så även i fortsättningen.

 

Fråga: Skall jag använda tubkikare?

Svar: Vi avråder helt från användande av tubkikare på standardrutterna (tillagt till instruktionerna 29 maj 2007). Grundregeln för Svensk Fågeltaxering är visserligen att alla observerade individer skall räknas, oavsett avstånd. Tanken är dock att man i efterhand skall kunna knyta en fågel till den biotopbeskrivning som finns för punkter och linjer. Det är alltså inte tänkt att fåglar väldigt långt borta skall räknas med och därför behövs inte heller tubkikare. För punktrutter är det av mindre vikt om tubkikare används eller inte, så länge inventeraren gör likadant varje år. På standardrutterna byts däremot inventeraren förr eller senare ut och det är inte säkert att nästa inventerare vill/orkar bära en tubkikare.