• 1950-talet: Provytor initieras över delar av Sverige, inom vilka antalet fågelrevir skattas
• 1967: Som ett led i de internationella midvinterinventeringarna (januariräkningen) av sjöfåglar startas räkningar även i Sverige
• 1969: Svenska Häckfågeltaxeringen startas - metoden är revirkartering
• 1973: Midvinterinventeringen av sjöfåglar kompletteras med en motsvarande räkning i september
• 1975: Vi inför punktaxeringsmetoden inom Svenska Häckfågeltaxeringen 
• 1975: Vi påbörjar vinterfågelräkningen – även här använder vi punkttaxeringsmetoden
• 1996: Vi börjar med standardruttsinventeringarna
• 2010: Nattfågelräkningen startar. Vi räknar även däggdjur
• 2011: Nu räknar vi även däggdjur på standardrutterna.
• 2015: Vi startar sjöfågelruttsinventeringen (fritt val) respektive kustfågelinventeringen (200 förutbestämda rutor)
• 2019: Vi välkomnar sjöfågelräkningarna i september och januari till Svensk Fågeltaxering. Dessa startades av Leif Nilsson 1967 och räkningarna löpte länge som ett eget projekt parallellt med de mer landfokuserade punkt- och standardrutterna.

Inventeringsarbetet har från början byggt på stora insatser av frivilliga ornitologer runt om i Sverige. Deras kompetens och idoga arbetsinsatser är ovärderliga för projektets genomförande! 

Det första försöket att övervaka förändringar i Sveriges fågelfauna med hjälp av långsiktiga inventeringar spridda över hela landet gjordes av Sveriges Ornitologiska Förening på 1950-talet. Flera provytor upprättades för årliga inventeringar.

Försöket misslyckades dock, men med ett viktigt undantag, nämligen provytan Fågelsångsdalen nära Lund. Där fortsatte Anders Enemar att inventera och genomförde dessutom viktiga metodstudier som kom att ligga till grund för den välkända metod som kallas revirkartering och som kom att bilda mönster för den brittiska fågelövervakning som pågått sedan 1960-talet (Common Birds Census). Fågelsångsdalen har sedan inventerats alla år från 1953 och är därmed en av de längsta inventeringarna i världen.

Ytterligare ett steg togs 1963, då Anders Enemar upprättade flera provytor i trakten av Ammarnäs, ett projekt som också fortfarande pågår.

Dessa projekt visade att det var möjligt att hålla igång långsiktiga inventeringar, en förutsättning för storskalig fågelövervakning. Framgången med det brittiska projektet och liknande projekt i Nordamerika gjorde att Sören Svensson startade ett nationellt övervakningsprojekt i Sverige 1969, kallat Svenska häckfågeltaxeringen. De första åren användes revirkarteringsmetoden. Snart ingick nästan hundra provytor spridda över hela landet. Metoden var dock för arbetssam för de flesta ornitologer och de små provytorna gav inte tillräcklig mängd information.

Därför infördes 1975 de mycket enklare punkttaxeringarna. I början av 1980-talet startade Naturvårdsverket också omfattande inventeringar i ett tjugotal så kallade referensområden (PMK, Programmet för MiljöKvalitetsövervakning). Det innebar ett tillskott av ytterligare revirkarteringar samt ett stort antal fasta linjetaxeringar. Antalet områden som ingick ökade snabbt till över tre hundra och ett mycket stort antal fågelarters beståndsförändringar kunde därefter följas effektivt. 1975 startade också Svenska vinterfågelräkningen, som för många arter kompletterar häckfågeltaxeringarna på ett utmärkt sätt.

Det fanns emellertid två svagheter i verksamheten, nämligen dels att inventeringsområdena valdes subjektivt av inventerarna, vilket innebär att landets biotoper inte ingår i sina rätta proportioner, dels att norra Sverige inte kunde täckas tillfredsställande på grund av bristen på ornitologer där.

Därför upprättades 1996 ett nät av fasta 724 standardrutter likformigt spridda över hela landet. Biotoperna som dessa rutter går genom blir representativa och därmed får man också ett representativt stickprov av fågelfaunan. Bristen på frivilliga inventerare i norra Sverige kvarstår dock och måste kompenseras med särskilda insatser där.

I början på 2000-talet omfattar den rikstäckande fågelövervakningen inventeringar på nästan 500 platser spridda över hela landet under häckningstiden och på nästan 400 platser vintertid. Standardrutterna blir mer och mer det viktigaste inventeringsprogrammet på sommaren.

I september 2003 döpte vi om projektet till Svensk Fågeltaxering (SFT), i vilken då ingick Häckfågeltaxeringen (med punkt- respektive standardrutter) och Vinterfågelräkningen (med punktrutter).

Inför sommaren 2005 plockades åtta standardrutter bort såsom varande rutter svåra att genomföra i kombination med mycket låg förväntad fågeltäthet. Återstår alltså 716 standardrutter.

Sedan våren 2010 räknas nattfåglar, under mars, april och juni, enligt ett protokoll som blandar punktruttsmetodiken med standardrutternas geografiska upplägg. Helt nytt för SFT blir att vi på nattrutterna även räknar större däggdjur.

Med start 2011 räknas däggdjur även på standardrutterna.

Under 2015 drar vi igång kustfågelinventeringen, med 200 fasta rutter runt om våra kuster, helt fokuserade på våra öar och skärgårdar. Detta år börjar vi även tillsammans med BirdLife Sverige ett system med sjöfågelrutter. Med de två delprogrammen kan vi börja beräkna trender för arter vi tidigare inte hade bra data för, samt få starkare trender för arter med sin huvudsakliga hemvist i våtmarker och längs våra kuster.